Kollar på ett program om cancersjuka barn som ligger på silvias barnsjukhus, som jag låg på när jag va sjuk.
Och man tänker liksom tillbaka, pratar med mamma och pappa, som förövrigt sov med mig i dom 2 månaderna jag låg på sjukhuset..
Och folk frågar fortfarande vad de va som hände, varför jag va så sjuk som jag va.
Dom vet inte vad de va som blev fel, men något va de ju......
Äter fortfarande mediciner och ska tillbaka till sjukhuset för att göra en ct röntgen (en sån man får äcklig vätska i blodet och åker genom en tunnel typ), och efter de ska dom bestämma om jag ska opereras eller inte...
Och de är också en av anledningarna som jag har tappat de mesta av mitt hår, och de va en jobbig tid liksom så därför så tar jag illa upp när folk säger något/kommenterar mitt hår.. :/
Eller om att jag är smal, gick ner mycket i vikt, vägde liksom 42 kilo.. Fick näring till blodet för jag kunde inte äta något utan att spy..
Och jag hade blodbrist, och va väääldigt vit (vitare än vad jag är nu ja haha) och fick blod från andra människor, precis som man ser på sjukhus program!
Iallafall så va de 2 hemska månader, och jag känner av de ibland fortfarande, och har kvar ett ärr som jag har liksom lite komplex för..

Men jag hade bästa kompisarna som stöttade mig och kom och hälsade på mig!
Körde mig i rullstol och fick mig att må bra för stunden, ni är världens bästa!








Slangen jag hade in i högra lungan va där och sög ut varet och blodet i lungsäcken, usch och fy